Svampskola … igen.

Del 3

Svampsäsongen började, men kom av sig här hos mig – nu har den då liksom börjat om igen och då tänkte jag att någon kanske vill lära sig mera.

Så här kommer lite om våra strävsoppar, som är riktigt bra matsvampar och som inte har några giftiga förväxlingssvampar.

Lär man sig vad som karaktäriserar en strävsopp så kan man absolut plocka dem. De har en mild smak och passar bäst som blandsvamp, tycker jag, men visst kan man äta dem även utan att blanda med annan svamp!

För att ta det från början. Soppar har inte skivor på undersidan av hatten och inte taggar heller. De har ett porlager bestående av täta, tunna rör, nästan som skumgummi.

Det finns många olika soppar, men strävsoppsgruppen känns främst igen på sin fot som oftast är vit, eller ljust brun till färgen, men sträva ”tofsar” i olika färger och oftast orange eller brun färg på hatten. Viktigt för artbestämningen är vilket träd den växer vid!

När jag började med svamp i början av 80-talet, så var det de som finns på bilderna här ovanför som man fick lära sig. Med åren som gått så har de delats upp till 15-20 olika arter! Ska man inte rapportera dem till Artportalen, utan är ute efter matsvamp så är det överkurs och inget man behöver kunna!

Aspsopp, Leccinum aurantiacum. Växer med asp.

Det här är också en aspsopp – Brun aspsopp, Leccinum duriusculum, ganska ovanlig och jag har bara hittat den en enda gång. Hittas också med asp.

När jag plockar dem, väljer jag bara unga exemplar och innan jag ens tar upp dem ur marken känner jag på dem – de ska vara hårda! Jag skär av den jordiga fotbasen och delar svampen mitt itu. Ser den fin ut hamnar den i korgen – där den oftast snabbt börjar skifta i färg, vilket är helt naturligt. De kan bli rosa, blå eller grå för att så småningom mörkna till svart. Ingen fara alltså – inget fel på svampen, utan en helt normal reaktion! Det finns några som inte ändrar färg och det är också OK. Enligt min egen erfarenhet är det de orangefärgade strävsopparna som är bäst som matsvamp, men det är som sagt min helt personliga åsikt.

Svampskolan …

… del 2, för er som vill 🙂

Med risk för att ni redan tröttnat, så kommer här några pekpinnar för HUR man plockar svamp:

Plocka INTE i plastpåse – det blir varmt och fuktigt och bakterierna frodas! Dessutom blir det väldigt svårt att rensa när man kommer hem. En luftig korg är det bästa, men en papperskasse går också – det beror lite på vad man tänker plocka.

Om man bara plockar kantareller, trattkantareller och trumpetsvampar funkar det bra, men ska man plocka den jag lär er idag så är en rymlig korg det bästa.

Ha med en liten kniv, gärna med en borste och grovrensa i skogen – onödigt att ta hem sånt som ändå måste rensas bort.

Nu till dagens svamp, som är en av mina favoriter – och det är Stolt fjällskivling, Macrolepiota procera. Den finns tyvärr bara i södra delen av vårt land … och en bit utefter kusten, nordligaste fynden i närheten av Umeå.

Trivs i öppen löv- och barrskog, hittas ofta i skogsbryn, men även i hagmark … och föredrar lite sandig mark.

En vacker och högrest svamp som är lätt att lära sig, men som kräver att man lär sig de viktiga karaktärerna, för det finns förväxlingssvampar, t.ex. Rodnande fjällskivling, ett komplex med tre arter varav en är giftig, men alla tre saknar den vattrade foten och de rodnar vid skrapning!

En god matsvamp, vita skivor och vitt hattkött – kan tillagas på olika sätt, stekt i bitar, med lite salt och peppar eller i en god sås eller svampstuvning … eller kanske allra bäst panerad och stekt som en schnitzel … smakar perfekt med stekt potatis och en god sallad.

Foten är trådig, hård och duger bara till att torka för att malas till svampmjöl.

En stor hatt delad i fyra bitar, panerade och klara för stekpannan. Stek gärna i smör och krydda med salt och peppar.

Slut på lektion 2!

Lätt att lära …

… och god att äta!

Citronslemskivling, Gomphidius glutinosus … är en av de svampar som är lättast att lära sig.

Vanlig i nästan hela landet och växer tillsammans med gran.

Brukar komma ganska tidigt under svampsäsongen. Tittar man på det som är arttypiskt så kan man inte förväxla den med någon giftig svamp!

Hatten påminner om en lite fuktig komule … och alla som någon gång hälsat på en ko, vet vad jag menar …

God att steka eller stuva … ensam eller som blandsvamp.

Den har bara en nackdel – den är kladdig att plocka – och man måste grovrensa den i skogen – i alla fall ta bort slemskiktet på hatten och låt den få en egen, avskild plats i korgen, då den kan missfärga annan svamp!

Slut på svamplektion nr 1 … kanske kommer det fler!