Sixten …

… katten som valt oss till sin familj och till sin privata tjänstestab – här är berättelsen om honom.

Allra första gången vi såg honom var julafton 2007, alltså för snart tio år sedan. Då gick han och åt brödsmulor och ostkanter under fågelbordet … och bara för att det var julafton så fick han en köttbulle och en liten bit av en prinskorv.

Sixten – en av de första bilderna i januari 2008

Lasse och jag var överens om att inte mata honom mera, för vi tänkte att han skulle bege sig hemåt när han blev hungrig. Dagarna gick och en vecka senare var han fortfarande kvar. Efter ytterlig en vecka och ett snöfall senare kunde vi följa hans spår och kunde konstatera att han under den tiden aldrig lämnat vår tomt, utan spåren ledde till tältet där Lasse har sin traktor, till vedboden och in i torpargrunderna under husen… Vi frågade runt bland grannarna, både nära och längre bort … några hade sett honom, men ingen visste varifrån han kom. Han var kastrerad så nog har han haft en hem innan han kom till oss … tänk om han kunde berätta 🙂

Det var vinter och det var kallt … och då först, när han fortfarande var kvar började jag ge honom mat …

För att se bilderna i större format och för att kunna läsa texterna klicka på bilden.

Det tog lång tid innan han vågade komma in i huset … naturligtvis beroende på att vi då fortfarande hade hund. 1½ år senare, när hunden var borta vågade han sig försiktigt in i hallen och köket, men det gick inte att stänga dörren bakom honom –  då fick han panik. Han har alltid varit väldigt rädd för människor och inte många av våra vänner har fått träffa honom – på sin höjd sett honom be oss öppna dörren så han har kunnat gå ut. Han blir skräckslagen av höga, gälla kvinnoröster och när en sån röst hörs på radio eller tv vill han ut på direkten. Fortfarande är det bara jag som kommer honom nära utomhus, men inne ligger han helst i Lasses knä. Han accepterar barnbarnen om de inte blir för ivriga, men föredrar ändå att gå ut när de kommer.

Varför skriver jag nu om detta? Vet inte, mest kanske för att jag är så glad att han är hemma igen, men också för att ingjuta lite hopp om det finns någon som just nu saknar sin katt som är ute på äventyr…