Tågresan hem …

… blev lite speciell för mig som inte är någon van tågresenär.

Redan innan jag gick på tåget i Karlstad fick jag ett sms från SJ om att något var fel och att mitt tåg skulle gå från ett annat spår vid tågbytet i Södertälje. Efter en stund kom ett nytt meddelande med en rättelse. Här kände jag ett stort behov av lite kaffe, så jag gick till nästa vagn …

Försökte få veta lite mer genom biljettkontrollanten, men han hade verkade inte ens hört talats om att det var några ändringar! Så småningom sa han att jag skulle ta rulltrapporna två våningar ner till väntsalen och gå till höger till Pendeltågsstationen. Lätt som en plätt, tänkte jag, men nix så enkelt var det förstås inte! För att komma till rätt spår skulle jag ännu en lång rulltrappa ner … jag hatar dessa oändliga rulltrappor och såklart var det en som inte fungerade!

Fortsättning följer, men här måste jag först berätta om mötet med en ung man.

 Strax innan Södertälje reste jag mig och gick jag ut för en bensträckare där mellan vagnarna. Strax efter mig kom en kille, som frågade om vi var i Södertälje snart – och jodå det var vi ju, men ännu skulle det ta en liten stund.

Vi började prata lite med varandra, eller egentligen var det han som började. Det blev ett fint samtal där han bl.a. berättade att han var 23 år gammal och att Karlstad är staden i hans hjärta. Fyra dagar i veckan pendlar han till sitt arbete i Stockholm, men vill absolut inte flytta dit. Han berättade att han bor med sin mamma och sina två yngre syskon och att han varje vecka pratar i telefon med sin farmor som bor i Toronto.

När vi klev av tåget erbjöd han sig genast att bära min väska ner till vänthallen, trots att han skulle åt andra hållet. En kompis till honom kom och mötte honom och han följde också med och där i väntsalen skildes vi åt som om vi var gamla vänner – och jag har ett fint minne av en fantastiskt trevlig ung man – svart som natten och med en hy som såg ut som svart siden 🙂

När jag sen efter en del besvär hittade till spår 4, kom en kvinna fram och undrade om hon kommit rätt – hon skulle också till Norrköping. Jag sa som det var, att jag var säker på att vi var vid rätt spår, men osäker på vilket tåg vi skulle med. Informationstavlorna var otydliga och det var en ganska rörig situation med flera tågförseningar. Nåja, tåget kom och jag klev på, fortfarande lite osäker på om det var rätt tåg.

Det var trångt och jag hittade inte min plats, utan fortsatte framåt … och satt mig på sidan vid en av dörrarna – och då kom kvinnan från perrongen från andra hållet och satt sig på andra sidan vid dörren åt andra hållet.

Vi satt där under hela resan och samtalade om allt möjligt – och det slutade med att vi bytte telefonnummer och ska höras av igen nästa gång hon kommer till döttrarna i Finspång. Connie, som hon heter jobbar inom psykvården, men går i pension i september. Hon kom till Sverige från Filipinerna 1979 och har flyttat runt lite – bor nu i Alingsås, men har bl.a. bott i Finspång och jobbat inom hemtjänsten. Två av hennes döttrar bor kvar här i Finspång och hon har en son i Stockholm och en son i USA.

En resa … två fina möten!

Hm … och jag överraskade mig själv igen 🙂

Nu en ny dag … och så här såg det ut hos mig tidigare på morgonen …

Utsikt från mitt köksfönster … nu grönskar det!

Nu har solen försvunnit, men jag gläder mig åt att snart bege mig till barnbarnsfamiljen – och tanken är att hänga med och titta på Caspers hemmamatch i eftermiddag.