Var är de?

av Anki, publicerad i Tankar och funderingar

… ja vännerna som var gemensamma? Känner mig faktiskt bortglömd.

Vi … Lasse och jag alltså, hade inget stort umgänge och inte jättemånga vänner som vi umgicks med och med åren har det glesats ur av olika anledningar …

Nu är det drygt fem månader sen Lasse lämnade mig … då i samband med det hörde de av sig, men sen har jag inte hört något. Ett par julkort, men inget mer … undrar varför? Ingick inte jag i vår vad jag trodde gemensamma vänskap?

Nåja, jag har egna vänner … mina barn och barnbarn förstås, några gamla och mycket kära vänner och även ett par nya genom Naturskyddsföreningen – och inte minst er, mina fina bloggvänner!

Tack för att ni finns!

Publicerad av Anki

70 reaktioner till “Var är de?”

  1. Har en god vän som upplevt samma sak, att vissa vänner inte längre hör av sig efter hans frus bortgång för några år sedan. Umgänget förutsedde på något sett att man var par samtidigt som en del tycker det är jobbigt när ena halvan, så att säga, är borta.

    Gillad av 1 person

    1. Ja, jag har sett det hända andra … och nu vet jag att det kan hända alla. Jag är en ensamvarg, så det gör mig inte så mycket.

      Gilla

  2. Detsamma upplevde jag vid skilsmässan. Alla försvann. Lika för Maken, hans vänner blev inte våra. Trodde också i min enfald att jag var lika mycket värd som ensam, men uppenbarligen inte. Tur man kan hitta några trogna (hoppas man ju) senare. Kram❤️

    Gillad av 1 person

  3. Fint att du känner ändå att det går, för detta är jobbigt. Det blev lite så för mig också då min förra man avled 2004. Begrep inget, men efter ett tag så gick det bra ändå, jag vande mig.
    Skönt att du har dina barn och barnbarn, det känns viktigast.
    Tack själv för att du finns här.
    Varm kram!

    Gillad av 1 person

  5. Jag blir både sorgsen och bedrövad när jag läser dina tankar kring detta. Vad gäller dessa personer var de nog snarare ”bekanta” än vänner. En märklig känsla.
    Jag är så glad för dig som bloggvän och vän och du betyder mycket för mig.
    Fint med nya vänner och som verkligen är det i ordets rätta bemärkelse.
    Många tankar och en varm kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack för dina tankar och dina ord. Jag behöver ju inte dem som inte vill ha kontakt – jag har mina barn och barnbarn, mina egna vänner och som sagt mina fina bloggvänner!
      Kram

      Gilla

  6. När man blir ensam kvar passar man inte längre in i umgänget med gamla parvänner. Det är du nog inte ensam om att erfara.
    Ha det så gott!
    Varm kram, Ingrid

    Gillad av 1 person

  8. Hej kära vän! Man blir en halv pusselbit efter att man blivit ensam oavsett anledning, dödsfall eller skilsmässa. Man passar inte in i par-gemenskapen längre, det är min erfarenhet. Sen, för att vara lite krass, så märkte jag att parens kvinnor upplevde en konkurrens. Plötsligt kanske hon den ensamma försöker hitta en ny partner, bland gamla vänner! Låter kanske befängt, och kanske är det bara en känsla. Jag hoppas förstås det.Med tanke på att det finns väldigt många fler kvinnor i vår ålder än män så blir det en obalans. Kanske skulle du ta initiativet och ringa upp några av era gamla vänner. Kanske är det så att de väntar på att du ska ha ”sörjt färdigt”??
    Kram från blåsigt Dalom

    Gillad av 1 person

    1. Vill verkligen inte beklaga mig. Jag klarar mig med de fina vänner jag har. Sen är jag en tjurig kärring också, så att jag tar kontakt finns inte på kartan
      Tack bästa Paula!
      Kram

      Gillad av 1 person

  9. Det skär i hjärtat att läsa detta. DU som är en sådan fin vän. Är verkligen människor vi umgåtts med nästan hela/halva livet inte riktiga vänner – som finns kvar bara för att ens partner inte längre är med. Verkar ju som fler upplevt samma sak. För mig är du en ”nyfunnen” vän och din blogg är en utav de första jag besöker varje dag – för att kolla av läget. Jag hoppas verkligen få se dig här igen fram på vårkanten/sommaren, om du vill förstås. Kram till dig finaste Anki!

    Gillad av 1 person

  10. Blir så ledsen och besviken på mänskligheten, men tyvärr inte förvånad, när någon inte längre platsar på grund av vilken väg livet valt att gå då väljs man bort.
    Det är skamligt.
    Det gör ont i mig att Du behöver uppleva detta.
    Men en tröst är Dina söner, fina barnbarn och de vänner som Du fortfarande har kvar… och inte minst att Du är så pass pigg att Du kan ta Dig ut, träffa andra likasinnade i Friluftsfrämjandet och göra utflykter.
    För mig är Du en viktig del av mitt bloggliv, en fin och kär vän.
    Kram ❤️

    Gilla

    1. Fina Åsa …. Tack för dina ord, men jag klarar mig bra och behöver inte dem som inte hör av sig. Jag har mina nära och kära, några nära vänner och många underbara bloggvänner! Du är en av dem!
      Kram ❤️

      Gilla

    1. Det var inte min mening att beklaga mig, känner att det blev lite fel. Jag behöver inte dem som inte hör av sig. Tack!

      Gilla

  12. Så otroligt tråkigt!
    Är det av rädsla, tro? Man vet inte hur man ska närma sig dej!
    Har svårt att tro att det är av hänsynslöshet! Tror att man vill bespara dej par-gemenskapen. Fel tänkt, förstås.
    Finns det någon du kan ringa till och föreslå att ni träffas, bara ni damer ?
    Kram!

    Gillad av 1 person

    1. Det gör mig egentligen inte så mycket, men såklart funderar jag ibland. Jag tänker inte be om deras vänskap.
      Tack för dina ord!
      Kram

      Gilla

  13. Det är konstigt sånt där. Jag har hört talas om folk som går över till andra sidan gatan när de mötet någon som förlorat en partner. Det är inte klokt. Men de är lika dant när man blir sjuk, (syfta inte på mig för jag har varit ganska tyst om min sjukdom) folk håller sig undan rädda för situationen – vi människor är konstiga, fast jag vill inte stoppa in mig där, jag bryr mig oavsett vad som händer. Skulle aldrig svika en vän som har det svårt. Men de där med gemensamma vänner, nja de upplevde jag också vid min skilsmässa, men de var vänner han hade innan mig. Rediga vänner finns kvar och familjen tack o lov.
    Blir så ledsen för din skull, så tungt när man förlorar sin andra hälft.
    Tittade på ett foto på dig och Lasse för lite sedan, när ni var hemma hos mig i Småland.
    Kramiz

    Gilla

    1. Tack Anki! Även om vi inte hörs av så ofta, så vet jag att du är en sann vän ❤️
      Jag behöver inte dem som inte vill ha kontakt.
      Tack för dina ord!
      Fortsätt krya på dig!
      Kram

      Gilla

  15. Hemskt tråkigt när det blir så. Jag har ingen egen erfarenhet av det, men man har ju läst och hört, att många är rädda för att ta kontakt. Rädda för att såra och säga fel saker. Jag vet inte, men kanske är det en av anledningarna. Det är ju tur att du har din familj och barnbarnen. De betyder ju mest av allt. 💜

    Gillad av 1 person

  16. Till att börja med: Tusen tack att du finns för mig Anki!
    Det är lite typiskt svenskt att dra sig tillbaka och inte våga ta kontakt med den hälften av paret som är kvar. Detta oavsett om det är dödsfall eller skilsmässa. Men vill liksom inte ”störa” och vara till besvär.
    Klart du skulle ju kunna ta initiativet själv och ringa upp personerna, men jag tror inte att du är benägen att göra det. Tror att du tänker så här: – När de passar på att ta kontakt med mig i samband med begravningen så borde dom väl ha insett att de borde ringa även efteråt. Nu har dom inte gjort det, alltså anser de inte att jag var en lika bra vän till dom som Lasse ha varit.
    Ja, så tänker jag.
    Rent allmänt så är vännerna/kompisarna i Blogglandia dom som är bäst på att man lyckas skingra tankarna när man behöver. Det tycker jag i alla fall. Sedan är jag helt övertygad om att det är betydligt färre av dom som kommenterar regelbundet som är ”riktiga” vänner. Du är en sådan och kanske två-tre personer till. De andra är roliga och väldigt trevliga bekantskaper – tycker jag då. Skulle inte vilja vara utan dom heller…

    Gillad av 1 person

    1. Varmt tack för dina ord BP! Trots att vi aldrig träffats så känner du mig väldigt bra! Jag ville verkligen inte beklaga mig, men har funderat på varför några av de gemensamma vännerna inte hör av sig..
      Kram

      Gilla

  17. Det är hemskt att uppleva detta. Jag var borta från kyrkan i 3,5 år p.g.a. en personlig tragedi.
    Det kom en person och hälsade på mig, samt att det kom ett kort, ”Vi saknar dig.”

    Gilla

  18. Det verkar vara normalt att förlora kontakten med gamla vänner. Om det beror på pandemin eller är en naturlig utveckling med åren låter jag vara osagt.
    Självklart tråkigt och jag förstår om personer som är ensamma upplever det värre än andra.
    Fast bakom hörnet brukar det dyka upp överraskningar.

    Gillad av 1 person

  19. Som många andra skriver här så är det nog allt för vanligt att den som blir ensam av någon anledning blir dubbelt ensam när många ”vänner” försvinner också! Tråkigt att det är så och svårt att förstå varför det blir så. Men det kanske beror på att, en del i alla fall, tror att den som blir ensam kan tycka att det är jobbigt att vara bland alla par. Men det är ju bättre att fråga i så fall. Men du har tur ändå som har så fina barn och barnbarn som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om dig.
    Och jag tror det är jättebra för dig att ha bloggen där du kan skriva av dig när det blir jobbigt och tankarna börjar fara runt. Man behöver det när man har sorg!
    Stor kram och var rädd om dig!

    Gillad av 1 person

    1. Tyvärr så är det nog så – och vad det beror på kan man nog bara spekulera i. Nu klarar jag mig bra ändå, då jag har både barn och barnbarn, några nära vänner och så all fina bloggvänner.
      Tack för dina ord!
      Kram

      Gillad av 1 person

  20. Jag känner med dig.
    Jag har varit med om att vårt yngsta barn fick en dödsdom och att folk gick över på andra trottoaren, för de orkade inte möta, iaf mig. Rädsla. Nu gick det ju bra till slut.
    När min Sigge dog, ja då hade jag inga vänner här i Lidköping, för vi hade skött oss själva. Men så sakteliga byggde jag upp nya vänner.
    Det är det som du nu gör, Anki, med Naturskyddsföreningen mm.
    Det som jag uppskattade och uppskattar är bloggen och den har du också. Ett stort stöd i vått och torrt.
    Stor varm kram till dig! ❤

    Gillad av 1 person

    1. Tack finaste Gerd! Människor reagerar konstigt tycker jag. I ditt fall med en svårt sjuk dotter borde de absolut reagerat med mer empati, men som du säger … de var rädda att möta dig.
      Jag klarar mig bra utan dem som inte vill ha kontakt med mig.
      Varmt tack för dina ord!

      Gilla

  21. Tyvärr ett väldigt vanligt beteende bland par som har varit gemensamma vänner. Jag har till viss del också märkt av det. De ville gärna träffa mig när jag efter flytten söderut kom tillbaka på besök men när jag flyttade tillbaka avtog kontakterna. Men några är kvar och de är dubbelt värdefulla. Lite är det nog mitt fel också eftersom jag inte riktigt orkar vara särskilt social. Vi får vara glada för de vänner vi har, både de vi träffar och de vi har kontakt med på annat vis. Genom bloggen har jag fått nya vänner och du är en av de jag är gladast för 😀
    Kram

    Gilla

    1. Jag vet förstås att det är vanligt att det blir så här, men lider inte av det. Har bara funderat – och nu ångrar jag att jag skrev om det.
      Tack Ingrid … är så glad att jag har dig bland mina vänner.
      Kram

      Gilla

  23. Så ledsamt att du upplever det så men tyvärr är jag inte det minsta förvånad. Mina föräldrar hade ett mycket stort umgänge men när min pappa dog hände precis samma sak. Åtta månader senare dog min svärfar och min svärmor upplevde samma fenomen. Min mamma sade alltid att ”ensamma damer räknas inte” och tyvärr är det nog så. Själv tycker jag det är både sorgligt och märkligt att vänskapen inte var mer värd än så. Att det finns ett så starkt partänk att en kvinna som mist sin livskamrat inte kan vara välkommen längre. Jag minns speciellt en av min mammas väninnor. Hon bjöd bara hem min mamma när hennes sambo inte var hemma så till slut härsknade min mamma till och tackade nej. Hon byggde upp en vänskap med några väninnor som också mist sina livskamrater och de umgicks en del. Dessutom så var barn och barnbarn väldigt viktiga för henne. Ibland funderar jag över om en man som mist sin hustru behandlas på samma sätt. Jag är inte helt säker på att det är så men jag vet inte. Ordspråket ”I nöden prövas vännerna” stämmer väldigt bra tyvärr…

    Kram och god kväll!

    Gillad av 1 person

    1. Tack! Tyvärr blir det nog så här för många och jag klarar mig bra utan dem som valt att inte höra av sig, men såklart funderar jag över anledningen. Lyckligtvis så har jag barn och barnbarn inte alltför långt bort – och förstås alla härliga bloggvänner.
      Kram

      Gillad av 1 person

      1. Jag förstår mer än väl dina tankar och funderingar för de är berättigade. Jag tycker absolut inte att du ska ångra att du skrev om det utan tvärtom så var det bra att du vågade lyfta det!

        Kram och god fredag!

        Gillad av 1 person

  24. Sv¨årt med vänskap, att hinna med allt och inte blir det lättare med pandemi. Jag tänker att man får ta kontakt själv om det ska bli någon kontakt. Jag har inte hittat någon annan lösning.

    Gilla

    1. I mitt fall har nog inte pandemin någon betydelse – att inte hinna tror jag inte heller på, alla är pensionärer, men jag behöver dem inte – och jag tror inte jag tar kontakt heller.

      Gillad av 1 person

  25. Det här är nog dessvärre vanligt i parumgäne. När den ena försvinner så tappas den andra bort och det är så sorgligt och jag förstår egentligen inte varför. Vi har två par som vi umgåtts mycket med sedan länge och där den ena parten gått bort. En stor sorg för dom som blivit ensamma kvar men också för oss som förlorat två riktiga goda vänner. Men vi fortsätter att träffas precis som förut. Något annat är otänkbart för oss för vi har ju varit vänner allihopa och är det fortfarande.

    Det är sorgligt att era gemensamma vänner inte längre hör av sig men jag är samtidigt glad att du hittat nya vänner och även har flera gamla fina vänner. Och du har oss bloggvänner, för det känns verkligen som vi blivit goda vänner. Jag tänker på dig varje gång jag tittar till mina pelargoner. Jag kan meddela att när jag tittade på dom igår kunde jag konstatera att dom redan fått vårkänslor. Många nya gröna, vackra blad. Är så, så glad över dom. Jag tänker ofta på dig också när jag är ute i skogen och promenerar. När jag ser ”något väsen” så tänker jag att ”det där skulle Anki också sett” 🙂

    Varma kramar till dig, fina bloggvän ❤

    Gilla

    1. Ja, så är det nog … nu lider jag inte av det, utan det var mer en fundering.
      Tack för dina ord Anita!
      Roligt att dina pelargoner visar vårkänslor … och det gör de få jag har kvar också 🙂
      Vi är ju ganska lika i det att vi ser saker som inte alla ser under våra promenader … känns bra att dela detta med en fin och kär bloggvän!
      Kram! ♥

      Gilla

  27. Jag funderar och undrar om det inte lite kan ha att göra med pandemin. Många av oss är inte inställda på att träffa vänner utan lunkar på och umgås med barn och barnbarn, nu när det går. Det går ju att ringa förstås, men även det verkar folk ha slutat med. Eller är det kanske så att folk tror att man behöver sörja i fred? Ledsamt hur som helst, man behöver ju allt stöd man kan få när livet så drastiskt förändras och man behöver hitta en ny fungerande vardag som kan ge en livsmod. Jag ser att du ber om ursäkt för att du beklagar dig, men det är väl just det man ska kunna göra bland bloggvänner, någon ventil behöver man ha och inte bara behöva visa upp en glad fasad.
    Varm kram Anki!

    Gilla

    1. Jag vet inte orsaken, jag funderade bara … och ör glad för allt stöd jag fått från bloggvänner och andra goda vänner 🙂
      Tack för dina ord!
      Kram

      Gillad av 1 person

  28. Visst ändras vänskapskretsen genom åren, inte minst genom flyttar åt olika håll och kanter och ändringar i par- och familjerelationer. Men att kontakterna upphör så plötsligt efter en sån sorgesam upplevelse är ju väldigt tråkigt att höra.
    Jag är sååå glad att ha dig som bloggvän och uppskattar både dina inlägg och kommentarer väldigt mycket. Det känns som jag ”känner” dig rätt väl, även om vi aldrig träffats irl.
    Stor KRAM!!!

    Gilla

  32. Det är då man inser vilka som är ens riktig vänner, tråkigt men sant. Även om vi finns så är det kanske inte detsamma som de vänner man kan träffa över en kopp kaffe eller promenad.
    Jag hoppas de inser vilken fantastik vän de går miste om ❤

    Kram

    Gillad av 1 person

  33. Tyvärr blir vännerna färre med åren. Många av mina har lämnat jordelivet. Så ock min älskade flickvän som jag saknar varje dag efter snart tretton år. Saknaden går aldrig över.
    Nya kvinnor har jag förvissat träffat, men de är bara mina vänner. Bara är inte så bara, men ändå.

    Hoppas du kan gå vidare efter din förlust. Jag tror jag vet hur du lider, kanske i det tysta. Ingen vill ju höra på det örat. Konstigt! Kanske rädsla för det oundvikliga.

    Kram!
    /Skvitt

    Gillad av 1 person

    1. Beklagar din förlust … för jag förstår ju att du fortfarande saknar henne.
      Ja. så är livets gång – många av mina vänner är också borta. Jag klarar mig bra, även om saknaden är stor. Några gamla goda vänner finns och några nya genom mitt engagemang i Naturskyddsföreningen … och alla härliga bloggvänner förstås.
      Kram

      Gillad av 1 person

Kommentarer är stängda.