Deppigt …

…  och frustrerande på samma gång. Jag är så ledsen över allt och orkar inte riktigt med vardagen just nu.

Har mycket jag borde göra, men som alltid när när Lasse blir inlagd, så drabbas jag av någon slags handlingsförlamning. Istället för att ta tillfället i akt, ta tag i det som behöver göras och sätta fart, så sitter jag bara här …

Ingen hörde av sig från sjukhuset igår, men efter en del telefonsamtal så fick jag veta att han var inlagd på avdelning och kunde ringa dit. En trevlig sköterska bekräftade att det åter är rosfeber och att han behandlas intravenöst med antibiotika. Han brukar svara bra på det, så det hoppas jag han gör den här gången också.

Besöksförbud råder, men jag har fått tillåtelse att lämna en påse med mobiltelefon, hörapparat och glasögon  – ja, inte direkt till honom förstås, men genom att ringa på avdelningens dörr. Det känns OK att vi kan ha kontakt så … och att han kan fördriva tiden lite med tidningsläsning på telefonen.

Sixten, min trogna följeslagare …

Håller koll på mig och omgivningarna …

Ett stort och varmt TACK till er alla för er medkänsla och tröstande ord.

Kram

Inget roligt att komma med …

… ingen Björn observerad …

… och Lasse hämtades med ambulans för en timme sedan.

Jag brukar alltid följa med när han måste in till sjukhuset, men den här gången var det tvärstopp! Inga anhöriga är välkomna!

Nu sitter jag här och kan inte annat … jag misstänker att det är rosfeber igen – femte gången tror jag … och symptomen är desamma, förutom att jag inte hittat någon tydlig rodnad.

Är så trött efter en sömnlös natt och oron gör mig rastlös och magen värker …

Bara att hoppas att han inte blir smittad av Covid- 19 inne på akuten.