… ja, på något sätt måste det ju göra det. Jag vet bara inte riktigt hur än …
Glädjen och förväntningarna som jag brukar känna så här när våren verkligen känns närvarande vill inte infria sig – konstaterar att tranorna kommit, lärkor drillar i skyn, tofsviporna syns vid Tångstad … hackspettarna trummar och kattugglorna hoar … allt detta registrerar min hjärna automatiskt, men den pirrande vårglädjen vill inte infinna sig …
Tyvärr inget nytt vad gäller Björn … hans uppfödare kom ner tillsammans med ett gäng för Björn kända hundar, bl.a. en löptik, för att eventuellt locka fram honom om han ligger och gömmer sig … men tyvärr så funkade inte det heller.
Nu står vi villrådiga … de nya tips som kommit in är väldigt osäkra och inte några som fört oss närmare Björn.
Det är jobbigt för mig, som var den som hade ansvaret för honom den dagen då han försvann, men naturligtvis är saknaden och förtvivlan ännu större hos Basse och Linda, som för ett år sen, nu i mars, förlorade Björns ett år äldre storebror Olle, när han dog efter ett huggormsbett …
Tack alla för ert fortsatta peppande med kommentarer och mejl …
ANKIS BILDBLOGG 