Jag har ett dilemma …

av Anki, publicerad i Okategoriserade

… och vet inte hur jag ska göra.

Han, mannen som var min far avled i mellandagarna och nästa vecka ska han begravas. Nu vet jag inte om jag ska gå på begravningen, eller kanske skicka en blomma med en sista hälsning, eller bara strunta i alltihop. Han har ju struntat i mig, min bror och sina barnbarn … och vi har inte haft nästan någon kontakt de senaste femton åren.

Så … snälla, kloka, goda bloggvänner ge mig ett råd!

Publicerad av Anki

44 reaktioner till “Jag har ett dilemma …”

  1. 2006 januari dog min far, och min mor skulle promt ha begravning i Begravningskapellet på Skogskyrkogården, hon skulle också ha Orgelmusik. Hon visste att jag inte kunde höra Orgelmusik, p.g.a. tinnitus. Jag bodde i Ljungdalen då, och där stannade jag, under begravningsakten. I juli samma år dog mamma, hon hade skrivit hur hon ville ha akten, och hon fick, som hon ville, jag stannade utanför Kapellet, med hunden. Jag körde sedan begravningsgäster till ett kafé i närheten, men gick inte in där. Om det var jag som ställdes inför det problem du ställs inför, skulle jag strunta i alltihop. Tänd ett ljus i någon minneslund, om du tycker att du måste göra något.
    Svante

    Gillad av 1 person

    1. Tack Svante … jag känner nog som du, men så är det det här med hans fru och deras gemensamma barn … vill ju inte verka elak…

      Gilla

      1. Jag kanske har lättare att avvisa saker som sker i Kyrkor, eller andra religiösa byggnader. Jag är för religionsfrihet, vilket innebär att jag får vara helt fri från religion. Sista gången jag var inne i en religiös byggnad då det var aktivitet där var när jag tvångskonfirmerades. Jag var 16 år då jag tog avstånd från religioner.
        Svante

        Gillad av 1 person

  2. Det är inte lätt men jag skulle strunta i det men det är viktigt att inte ångrar dej sedan. Bry dej inte om vad andra tycker eller vad som är tradition. Min syster dog för ca 13 år sedan. Vi hade ingen kontakt och jag stannade hemma och det ångrar jag inte.
    Hoppas du löser det så DU mår bra. Kram

    Gillad av 1 person

  3. Jag har ingen kontakt med min riktige far. Den dag när han inte finns längre så åker jag inte ned till begravningen. Ett telegram kan jag skicka. Blommor … varför det?!?! Hädar man inte om man bjuder till så mycket eller … Min älskade styvfar är min pappa och den dagen han inte finns så finns jag där vid hans grav.
    Låt ditt eget samvete bestämma! Känn bara efter vad som känns rätt för dig 🙂
    Beklagar att din pappa har gått bort! Tacka honom bara för de gener som du fick av honom *ler*
    Det sägs att vi väljer ut våra föräldrar innan vi går ned på jorden igen. Vi tar det bästa av varje part *skratt*
    /kram

    Gillad av 1 person

  4. Jag förstår ditt dilemma. Det är inte riktigt samma sak, eftersom det gäller din pappa och i mitt fall gällde det min mormor. Och det är svårt att jämföra även av andra anledningar, man uppfattar ju och känner olika, och har behandlats olika. Men, ändå. Jag kan i alla fall berätta hur jag funderade och hur jag gjorde, det kanske kan vara till någon hjälp.

    Jag antar att min och mormors relation hade en hel del att göra med det förflutna, inte bara med just hennes och min relation. Hon och morfar fick fyra barn, två av dem favoriserades, och det var inte min mamma, som aldrig ville vara inomhus och hjälpa till utan hellre var ute med morfar på gården. Sedan träffade mamma min pappa, som var urstockholmare sedan generationer och de flyttade dessutom till Stockholm. Det var verkligen inte bra enligt mormor. Stockholmare… Mamma och pappa köpte senare ut mammas syskon och tog över gården när morfar dog + byggde om huset så att mormor kunde bo kvar i en egen del. Trots att mina föräldrar alltid tog hand om mormor, byggde om huset för hennes skull, skjutsade henne när hon skulle handla och tog hand om henne när hon var sjuk, blev pappa aldrig godkänd och mamma togs för given. Jag hörde aldrig mormor tacka mamma för all hjälp hon fick. Pappa låg djupt på minus redan från början, med sina nymodiga idéer om hur en gård skulle skötas och jag var också en udda figur enligt henne och accepterades inte heller. Mig kallade hon fina damen. Hon pratade illa om både mig och pappa med andra, och var ofta riktigt elak. Jag försökte verkligen få henne att tycka om mig, det vill man ju som barn, och särskilt som vi bodde vägg i vägg och såg varandra varje dag. Elakheterna eskalerade, och när jag flyttade hemifrån och fick litet distans bestämde jag mig för att bryta kontakten med henne. Inte genom att säga något, jag bara lät bli att ha kontakt. När hon gick bort kände jag att det vore oärligt för mig att gå på hennes begravning eftersom hon aldrig tyckt om mig, och eftersom jag antagligen fortfarande var besviken över att hon favoriserat andra barnbarn. Jag tackade även nej till det arv som alla barnbarn skulle dela på. Jag har inte ångrat mig och jag har aldrig fått någon kommentar om att jag borde ha agerat annorlunda. Alla visste ju hur mormor var och vad hon tyckte om mig.

    Jag tror att man ofta känner vilket beslut man skall fatta, bara man lyssnar på sig själv och inte resonerar bort de känslor man har. Hoppas att du kommer fram till ett bra beslut som känns rätt för just dig och som du känner att du kan leva med. Kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack Annette … du hade en jobbig uppväxt och det är svårt att förstå hur en mormor kan bete sig på det sättet!
      Jag funderar vidare, men är såå tacksam för de åsikter jag fått här – och det lutar mer och mer åt att jag helt enkelt struntar i det hela.
      Kram

      Gilla

  5. Hej, du har fått många kloka svar, jag håller med, gör det som ditt hjärta känner. Ingen kan och ska döma dig för det beslut du tar. Jag hade avstått från att uppmärksamma det hela totalt, eftersom han inte haft en relation medan man var i livet, vad finns då att hedra?
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Så är det … varför skulle jag gå dit – tror nog det blir så att jag struntar i det hela.
      Tack Paula!
      Kram

      Gilla

  6. Så svårt! Det viktigaste är att du inte ångrar dig efteråt. När min kusin dog, alltför tidigt, åkte inte jag på begravningen. Jag orkade inte, då jag var i djup smärthåla och var deprimerad under utredningstiden. Jag ville åkt, men orkade inte. Även nu, 17 år senare kan det hända att jag ångrar mig. Nu var vi ju vänner och brydde oss om varandra. Men att se hennes man (som miste sin far dagen innan sin fru) och barnen 1 och 7 år, jag kände att jag skulle hamna ännu längre ner i depressionen då… Egoistiskt tänkt av mig tycker jag när jag klandrar mig föör att jag inte åkte.
    Så känn efter noga hur det känns längst där inne! Bara du kan fatta beslutet och ha åsikter om det!

    Gillad av 1 person

  8. Ett otroligt svårt dilemma och ett beslut som bara du kan fatta. I samband med en nära anhörigs dödsfall funderade vi på att ha begravningen inom familjen just på grund av en ovänskap inom släkten. Begravningsentreprenören avrådde från det med anledningen att den yngre generationen oftast får ärva ovänskapen så vi lyssnade på hans råd. Det visade sig bli helt rätt och det kom verkligen något gott ut av det.

    Nu kan det ju inte alls jämföras med din situation men jag kan förstå att det inte är lätt beslut.

    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack … inget lätt beslut och det är jag själv som måste bestämma mig. Har funderat och tänkt mycket och jag tror jag avstår begravningen …
      Kram
      Kram

      Gilla

  9. De flesta av dina läsare rekommenderar att strunta i det. Och jag håller med. Jag menar om din far inte brydde sig om dig och din bror så finns det ingen anledning varför du skulle komma till begravningen. Det känns liksom helt falskt och oäkta, då du inte hyser några varma känslor för din far. Å han bryr sig inte längre som en kompis till mig skulle ha sagt.
    Att argumentera för blomma och/eller begravning med ”ja, men han var ju ändå din far” håller inte heller, eftersom han just inte var det och inte brydde sig.
    Att ta ”hänsyn” till hans fru och deras barn gemensamma barn är ytterligare en anledning att inte gå på begravningen. Han verkar uppenbarligen ha brytt sig mera om det ”nya” barnet än om dig och din bror.
    Nej, avstå är mitt råd. Kan inte tänka mig att du kommer att ångra dig sedan.

    Gillad av 1 person

  11. Du skrev att du tänkte på hans nya familj, men du har väl inte haft någon kontakt med dem heller undre årens lopp? Då kan de knappast förvänta sig att du ska gå på begravningen. Ett riktigt dilemma, men det verkar som du ändå komat fram till ett beslut. Kram

    Gillad av 1 person

    1. Vi har haft lite sporadisk kontakt tidigare, men inte under de senaste 10-15 åren … hans fru förväntar sig nog att jag kommer, men jag känner att jag nog avstår…
      Tack Gunnel / Kram

      Gilla

  12. Jag förstår att du känner det som ett dilemma.
    Det är så svårt att som utomstående att råda en sån här gång. Det bästa är att man följer sitt hjärta och gör det man själv känns känns bäst oavsett vad andra tycker eller förväntar sig!
    Jag anar av dina svar på kommentarer att du struntar i att åka. Hur väljer din bror att göra? Han har ju tydligen också haft dålig kontakt med er pappa..
    Det är svårt att veta vad som ligger bakom er dåliga relation men jag själv hade nog också tvekat inför att fara!
    Hoppas du ska hitta ett lugn inför ditt beslut oavsett vad det blir!
    Styrkekramar från Maria

    Gillad av 1 person

    1. Tack Maria … tror jag bestämt mig för att inte bry mig mera.
      Min bror har haft ännu sämre kontakt med honom och han kommer inte att åka till begravningen.
      Kram

      Gilla

  13. Jag tycker att det viktigaste nu är hur du kommer att må efteråt. Bry dig inte om andra personer som du inte har någon kontakt med utan känn efter vad som behövs för att du ska må bra. Jag vet inte om ni hade bättre kontakt när du var yngre och kanske finns det minnen som ändå på något sätt betyder något för dig. Du kanske behöver ett avslut för din egen skull och inte för att det förväntas av dig att du ska komma. Om det inte finns några sådana skäl eller någon tvekan så tycker jag som alla andra, att du helt ska strunta i hela tillställningen. Men för din egen sinnesfrids skull borde du kanske riktigt rannsaka dig och försöka föreställa dig hur det kommer att kännas senare. Du har i alla fall ingen skyldighet att höra av dig. Det står ganska klart.
    Stor värmande kram ❤

    Gillad av 1 person

    1. Tack … känns bra att så många tycker det jag känner – det gör det lättare att fatta mitt beslut att inte gå på begravningen. Vi hade ganska bra kontakt tills jag fyllde tio år och hans två nya barn kom med ett par års mellanrum – sedan har vi haft hyfsad kontakt så länge farmor levde, men efter hennes död nästan ingenting.
      Tack för dina kloka ord.
      Kram

      Gillad av 1 person

  14. En fysisk pappa förvisso men någon som varken du eller de dina haft kontakt med. Di pappa har inte visat något intresse under sin livstid och tid har han haft. Ett dilemmma är det men jag hade låtit bli att gå på begravningen och låtit det hela vara som det varit.
    Ett svårt beslut men jag tror du känner vad du vill göra . Varför skullle du vilja gå dit.
    Och det beslut du kommer fram till blir rätt helt oavsett.
    Kram och många tankar.

    Gillad av 1 person

    1. Jag har känt mig sviken av honom och efter att läst och känt allas stöd så blir det nog så att jag struntar i alltihop.
      Tack Ditte!
      Kram

      Gilla

  15. Bland det svåraste kan vara, att ha fördragsamhet, både med vänner och nära anhöriga. Jag hoppas att jag börjat lära mig, att ha överseende att alla gör inte som jag tänker. Jag vill inte bygga murar. Jag skulle rekommendera att gå, då har du gjort ditt och ingen kan anklaga dig efteråt.

    Jag var med om nästan samma situation under hösten, att barn inte kom till sin pappas begravning. Då skapar det så mycket tråkiga samtal senare. Det är du som väljer!

    Gillad av 1 person

    1. Tack Matts … jag tror ändå det blir så att jag helt enkelt struntar i det hela. Han har ju inte frågat efter mig eller min bror på många, många år…

      Gilla

  16. Det är inte ovanligt att barnen inte går på en frånvarande förälders begravning – så väljer du att inte gå så ska du inte bry dig om traditioner och andras förväntningar. Jag tror till och med det finns en tjänst – direktkremering – för de som (inte som i ditt fall) antingen inte har några anhöriga eller där anhöriga inte vill närvara vid någon form av ceremoni. https://www.sydsvenskan.se/2010-11-30/allt-fler-vill-slippa-den-sista-riten
    Så, med det sagt (skrivet) så ska du göra precis som du vill och önskar utan att känna något som helst dåligt samvete inför någon annan. Det är ditt val och inget du behöver göra för att tillgodose andras förväntningar eller några traditioner.

    Gillad av 1 person

  17. Provtänker så här: Finns det en sörjande familj (änka, andra barn) så kan man ju skicka en blomma till familjen och beklaga deras sorg – och sedan inte gå på begravningen, eller skicka blommor det … Då vet familjen att inte ta anstöt (om man nu bryr sig såpass – vilket inte alla skulle, antar jag) men man behöver inte själv utsätta sig för ett göra något man inte vill?
    Beklagar att du inte haft en far på så länge … och att det här ens blir ett problem nu!
    Kram

    Gillad av 1 person

    1. Tack Eva. Jag tror det blir så att jag struntar i alltsammans – jag känner mig sviken av honom och känner att jag inte har lust att vara med. Har pratat med hans änka och jag vet att hon vill att jag ska komma, men hon vet också att jag är tveksam.

      Gilla

  19. Kära Anki, verkligen ett dilemma för dig, väldigt svårt att ge råd om just en sådan sak.
    Spontant skulle jag inte gå om ni inte haft någon kontakt på 15 år, men du ska göra precis som dina känslor känner.
    Inget tvång eller andra tankar vad som är passande vid en begravning, det är ditt egna beslut.
    En begravning kan kännas som ett tvång oxå fast man inte vill och vad ska alla andra tänka och tycka ska man skita i.
    Du kan åka efter begravningen om du känner för det och ‘prata’ med honom och göra ett avslut på något vis.
    Jag har gjort så på en del vänner och bekantas begravningar, ville inte in i kyrkan men tog ett eget avsked själv dagen efter, det kändes bra och jag har absolut inte haft något samvetskval.
    Var och en har sitt sätt att hantera sådana ärenden på och inget sätt är fel.
    Styrkekram till dig Anki/ Eva

    Gillad av 1 person

    1. Tack Eva … skönt att ha stöd i mina tankar och jag har nog kommit till beslutet att strunta i alltihop.
      Kram

      Gilla

  20. Jaa, Du är verkligen i en dilemma, Om det är 15 år sen ni hade kontakt, så förstår jag inte varför du skall gå
    på begravningen. Jag har också undvikigt begravningar, av olika skäl. Jag tänder ett ljus hemma bara, för att
    visa uppskattning. Sen vad folk tycker och tänker, bryr jag mig inte. Man skulle kunna skriva en bok om alla våra
    liv. Men man vill inte såra. Han har ju valt en gång, och då vet du ju vad han valde. Jag tycker inte Du behöver gå, du kanske bara går för Du skall få sinnesfrid själv. Du skall göra precis som du känner själv, ett svårt val
    men jag skulle inte gå. Lilla gumman hur Du gör. så tycker Du att det bliver fel. kram från Harriet.

    Gillad av 1 person

    1. Tack snälla Harriet … skönt att få de orden från dig som är lite äldre – jag har beslutat mig för att strunta i begravningen.
      Kram

      Gilla

  21. Jag har läst alla dina kommentarer. Annars brukar jag bara skriva och strunta om mina ord råkar finns ovanför mina i en/andras kommentarer.
    Personligen tycker jag att vi människor ska bry oss om varandra när vi LEVER. Det finns säkert ett sår inom dig som aldrig kommer att försvinna helt. Vi är många som går omkring med dessa sorgliga sår. Jag är en i skaran. Eftersom jag bara känner/bryr mig om dig vill jag bara att du ska må bra EFTER begravningen. Och det tror jag du kommer att göra. Kanske till och med bättre än när han levde. Så jag upplever det från min lilla sida som du fattat rätt beslut. Själv går jag bara på begravningar där jag ”älskat” personen som levt. Dessutom vill jag BARA göra det och inte sitta och fika/äta efteråt och höra skratt och roligheter från kända/okända människor. Då vill jag hellre ha stillhet och helt fokus på något betydligt viktigare. Annars kommer jag ihåg helt fel saker. Inte det fina. Bara det som inte passar in i sammanhanget.
    Mina tankar är hos dig. ❤
    Tusen av Bosses styrkekramar

    Gillad av 1 person

    1. Tack för dina rader! Så är det … ett sår som gnager och jag vill inte gå på begravningen. Har ingen anledning att göra det egentligen … men känner samtidigt att jag gör hans änka besviken. Har blivit styrkt i mina tankar att strunta i begravningen och det känns bra.
      Tusen tack Bosse!
      Kram

      Gilla

Kommentarer är stängda.